Starrmyra

Efter cirka 15 år (1811) på torpet Thorstorp flyttar Carl Jonsson och hustru Ingrid med barnen till Starrmyra som ligger någon km. från Ö Ny kyrka.  

Här jobbar Jonas på gården tillsammans med brodern Nils som är två år yngre. Fadern Carl Jonsson dör 1830, 61 år gammal.  Det blir Nils som tar över gården och utvidgar ägorna så att det till slut är ett ¾ mtl. efter det har varit 3/8 mtl.  Gården går sedan i arv på fädernesidan.

Sonen Jonas Carlsson (anfader) har flyttat hemifrån och jobbar på några gårdar i Höckerstad innan han gifter sig med Maja Stina från Lövdalen och året är 1828, och deras första egna boende är i Skällviks socken.
Se annat blad!

Ingrid Nilsdotter var ju gift med Carl Jonsson och hon är ju född i Häradshammar och på Reseberga ägor och dör 1826, i Starrmyra.

Nils Sköld
Rättaren Nils Sköld i Reseberga

Denna gård figurerar under tre tidsepoker i min släkt. Jag och min familj, innan jag var gift, var och hälsade på min mors systerson med hans familj (kusin till mig), Nils Sköld. Han var rättare på gården på 1950–60 talet.
Och så är det tre syskon till min farfar som har anknytning till gården genom att de arrenderade lantbruket någon gång vid 1800 talets slut.  Nu träffar jag på bondgården Reseberga igen och då är det min mormors farfars mor som är född där.

Ingrid Nilsdotters föräldrar hette båtsman Nils Strömming och hustrun Maria Jönsdotter. De är min mormors farfars morfar och min mormors farfars mormor. Det är från tidigt 1700 tal och till slutet av århundradet de levde uti Häradshammar. Häradshammar är för övrigt den socken min far föddes i.

 

Jag tar om det igen! Det fanns alltså en anfader som hette STRÖMMING, bara det är värt släktforskningen!

strc3b6mming.jpg

 

Men skämt åsido, vad mer än att få reda på att en ana hette Strömming gör att man börjar släktforska?

I mitt fall har det inte varit för att hoppats på att finna någon ”kändis” i form av monarker, adel, präster eller borgare.

Min allmogesläkt har på alla sätt gjort mig stolt och även en smula sentimental men också sorgsen då jag fått en inblick i deras levnadsöde. Det har blivit en levande historia, som är min, till skillnad mot den historia som man fått lära sig i skolan, och det jag läst som historiskt intresserad.  Att söka upp områden (torp, bondgårdar grundstenar eller ruiner) i landskapet som jag vet har tillhört min släkt har varit fascinerande och fått igång fantasin.

Med dessa ord slutför jag min ”Släktresan 350 år svensk historia”.

Den naturliga knutpunkten Björkliden – Tillbaka till förra kapitlet