Sjöröveri och Rättshaveri

Peter Olofsson är född den 2/2 1815 och dog den 6/4 1896 81 år gammal.  Han var 15 år äldre än sin syster Inga Brita (min ana) och hade flyttat hemifrån när hon föddes. Det var drängplatser på olika öar runt Aspöja och även arbete som skeppsgosse. Så blev det sjömanshuset i Norrköping som blev hans arbetsplats. Det var på slupen Venus han fick hyra, och där skeppare Österman var kapten. Men även sjöresor med galeasen Pelican förekom. Efter sjömanshuset blev det egna frakter runt skärgården som blev hans försörjning samtidigt som han arbetade som dräng på Aspöja.

slup
En bild på en Slup

Senhösten 1849 förändrade Peters liv

Ett holländskt fartyg kom i sjönöd någonstans mellan Gryts skärgård och S:t Annas skärgård. Rodret hade brutits loss och Koffen Bernhardina kom att förlisa vid en holme nordöst om Aspöja. Fartyget var lastat med bl.a. talg och det är denna talg som kommer att beröra (hemsöka) hela skärgården men framför allt Aspöja.

Aspöja folket var inte sena med att leta upp det strandsatta fartyget. Jag säger aspöjafolket för det är oklart vem som var de första som hittade vraket.  Men med upphittandet av lastfartyget kom också osämja, misstro och planerat försåt in i bilden.

Jag riktar den planerade försåten till Kronobetjäningen (KB), den fanns stationerad uppe i Arkö, och en andra KB fanns nere i Tyrislöt, dessutom fanns tullkammaren i Mem.  Vad som framkommit under rättegångsförhandlingarna var att KB på ett tidigt stadie kände till förlisningen, det var Kronobetjäningen som hittade rodret och med det fyndet hade man ju fått klart för sig att något fartyg var i sjönöd.

Det KB borde gjort vid det strandsatta fartyget, skulle varit att avlysa området och talat om att det var under utredning. Alltså med vite förbjudet att bortföra något från fartyget. I stället uppmuntrades skärgårdsfolket att leta efter fartyget. En synisk lek från statsmakten hade börjat. Friherre Lybecker var chef över KB Tyrislöt och han beordrade skeppsfolk att lämna upplysningar och även leta efter vrakgods tillhörande det strandsatta fartyget. Det blev också skärgårdsborna som fick arbetet med att inbogsera koffen från den otillgängliga Brandskär till en lämpligare plats. En udde vid Lammskär blev platsen.

Jul 1849

Några veckor före jul 1849 var Peter Söderholm och hans granne Peter Olofsson ute vid det strandsatta fartyget, de såg då att det var upphugget ett hål i kajuttaket eller om det var vid låringen, isen var sådan att den varken bar eller brast runt hela skäret, så någon kontakt med vraket hade de ingen möjlighet till.

Detta är den berättelse som de båda grannarna kom att hålla sig till under de förhör som kom att hållas vid Stegeborgs skärgårdsrätt under ett otal gånger året därpå, 1850.

Nu hade dock intresset för vad som fanns ombord tilltagit, så nu införlivades två grannar till, alla fyra från Östergården och Västergården på Aspöja.  Namnen var Peter Söderholm, Peter Olofsson, Erik Eriksson och Nils Söderberg. Även andra Aspöjabor var nyfikna på skeppet, det var skepparen Per (Petter) Skärlund och hans söner och även folk från angränsande öar. Det var Kallsö, Lammskär och Gräsmarö.

Enligt vittnesuppgifter vid Häradsrätten så skulle Peter Söderholm och hans kumpaner hittat en tunna med talg. Det hade inte varit möjligt att bärga tunnan vid deras första besök vid båten, tunnan hade hamnat i vattnet, men på grund av svag is så kunde man inte dra upp tunnan. Det man gjorde då var att lägga ett sänke över tunnan så att den sjönk och blev osynlig för andra lycksökare.

TUNNA TELG
Att förlora livet över en tunna talg vore inte så roligt…

Några månader senare kunde de bärga tunnan och 46 lispund talg. Nu hade man en plan för att få talgen såld, det gick ut på att samla talgen sönderhackad i säckar och transportera den till skepparen Österman på Uvmarö, han hade kontakter med affärsfolk och handlare.  Österman kontaktade handlaren Munck i Söderköping men han vägrade att ta befattning med godset då han hört talas om det förlista fartyget. De fyra kumpanerna vände då sig till tullkammaren i Mem för att där få ut bärgarlön för talgen. Här blir det stopp och kronolänsman och tillika åklagaren J P Lindman hade lurat dem i fällan.

Under samma tid hade Per (Petter) Skärlund och hans söner också haft koll på det förlista fartyget. De hade då hittat ett mindre parti talg och även persedlar som troligen tillhört kaptenen på båten. Detta hade man lagt beslag på. Persedlarna bestod i en sammetsväst, blå klädesrock, strumpor, röd fickduk och framför allt en blå rock och diverse annat. Talgen sålde Skärlund i Norrköping medan persedlarna ökade på det knappa klädesförrådet i hemmet.

Kronans fälla slår igen

Kronans planerade försåt hade nu nått önskad effekt, de godtrogna skärgårdsborna hade gått i fällan, de trodde att de skulle kunna avyttra vrakgodset utan myndigheternas vetskap. Man ska veta att värdet på det upphittade vrakgodset går att jämföra med högsta vinsten på lotteri. För de obemedlade skärgårdsfolket blev frestelsen för stor för att inte ta chansen att bli ekonomiskt oberoende för lång tid framöver.

Nu börjar länsman J O Lindman agera, det blir korsförhör i stugorna på Aspöja. Han spelar ut den ena familjen mot den andra, ett införskaffande av vittnen i ett aldrig tidigare antal kallades till inställelse vid häradsrätten. Skärlunds resa eller rättare sagt resorna, det blev mer än en, till Norrköping upptog många A4 sidor i rättegångsprotokollet. Vad fanns i den koffert han medförde förutom fisk? Skjutshållaren i Jonsberg fick vittna under ed och likaså fiskhandlaren Asplund i Norrköping. Vid ett annat Asplunds (om de var släkt vet jag ej) vittnesförhör så var han inte så talför som åklagaren ville att han skulle vara. Så åklagaren hemställde till häradsrätten att han skulle undgå en själasörjares förmaning om vad som var sanning och inte sanning , detta skulle han betala med en avgift av 6 riksdaler till prästen, nu kan man säga att statsmakterna satt in alla resurser.

Att fokus kom att landa på familjen Skärlund, folks misstänksamhet över när den blåa rocken kom att hamna i skeppare Skärlunds ägor eller att det var tänt längre än vanligt i stugan, en ny gardinkappa hade nyligen kommit upp i ett av fönstren i stugan och till och med hur en säck mjöl hade kommit till det Skärlundska hemmet (dock var mjölet genomblött).

 

Länsman Lindman hade lyckats med sin taktik

Skeppare Skärlund blir så pressad att han vid något av de många förhören åklagaren ansatte honom, kom att säga, ”att om man ansåg honom skyldig så skulle han också peka ut andra som var minst lika skyldiga”. Härmed tog länsman Lindman till sig Skärlunds uttalande och han blev i detta nu, kallad ANGIVAREN.

Skepparen Skärlund kom nu att peka ut de fyra grannarna Peter Söderholm, Erik Eriksson, Peter Olofsson och Nils Söderberg. Vänskapen och samhörigheten bland ortsborna på den lilla ön i S:t Anna skärgård var som bortblåst, Peter Söderholm och Petter Skärlund har samma antavla nämligen Waste Clemensson, deras respektive farfar var kusiner och liknande släktförhållande fanns med de övriga inblandade. Nu hade den förbannade talgen spritt osämja över hela ön.

Rättegång

Häradsrätten kom under åren 1850 och 1851 vara helt upptagna med den otillbörliga våldsverkan och tjuvnad på den strandsatta koffen Bernhardina, rättegångsprotokoll, tingsbeslut och vitesföreläggande vid utebliven vittneskallelse var den utan jämförelse dominerande sysslan vid tingshuset i S:t Anna.

Och så skulle domarna börja falla, de fyra kumpanerna hade ju hävdat att man hade hittat vrakgodset på öppen sjö, men utan att åklagare Lindman på något sätt kunde motbevisa detta så begärde åklagaren att de fyra skulle häktas. Häradsdomaren gick med på åklagarens begäran.

Det blev två veckor på kronohäktet i Linköping för de fyra aspöjaborna. Så lång tid behövdes för att ”möra” de misstänkta till att erkänna. Vid häradsrättens höstting lästes domen upp. Peter Söderholm, Peter Olofsson, Erik Eriksson och Nils Söderberg anses skyldiga till ett olagligt tillgrepp av strandsatt fartyg och tillskansat sig 44 och ett halvt lispund talg av ett värde av 3 riksdaler 16 skilling/ lispundet, detta skall bötas med fyrdubbla värdet. 593 riksdaler. Detta ska i treskifte delas mellan Kronan, Häradet och Åklagaren. Vid avsaknad av tillgång till att betala böterna ska den dömde undgå 28 dagar på vatten och bröd i Kronans häkte.

Peter Söderholm kunde ställa borgen då hans far Olof Persson (som vanligt nämndes inte modern, som givetvis var med om försakelsen) pantsatte hemmanet Östergården 1/24 mtl. Det framkommer att föräldrarna kallades fattighjon på ålderns höst. Även skepparen Österman på Umarö ställde upp som borgenär. Det var Peters arbetsgivare och skeppskamrat under de åren som Peter jobbade vid sjömanshuset i Norrköping. Att skeppare Österman ställde upp för sin jungman när de seglade med slupen Venus, är verkligen hedervärt.

Även Erik Eriksson och Olof Olofsson fick borgenärer så tre personer lämnade tingshuset som fria män medan Nils Söderberg fick följa med fångtransporten tillbaka till Linköping.

Vatten och bröd är lika med dödsstraff

Att bli dömd till 28 dagar på vatten och bröd var att likna med dödsstraff, då kroppen inte fick de mineraler som den behövde, om fången insjuknade, fanns ingen barmhärtighet över fångens tillstånd under de 28 dagarna, det var i lag förbjudet.

Här ska sägas att Nils Söderberg klarade sin fängelsevistelse och kom tillbaka till Aspöja innan jul 1850.

De fyra kumpanerna blev också dömda till UPPENBAR KYRKOPLIKT, detta innebar att man fick stå framför församlingen i S:t Anna kyrka under högmässan och skämmas över sina synder.

Jag önskar dock att de hade församlingsborna med sig och att de var glada över att Nils Söderberg, den stackars obemedlade fosterpojken som var drygt 10 år yngre än de andra tre hade klarat sitt straff med livet i behåll.

Rätten skär guld och Aspöja lider

Under 1851 fortsatte rättegångarna och då var det i första hand riktad mot den som åklagaren använt sig av vid domen mot de fyra kumpanerna den så kallade ”angivaren” Petter Skärlund, som åter igen kom i rampljuset. Med ett stort antal vittnen så kunde åklagaren binda Skärlund och hans båda söner till att tillskansat sig ett antal lispund talg och persedlar från det förlista fartyget.  Även folk från Gräsmarö blev dömda för att plockat till sig vrakgods.

Det som gällde i rätten var att svaranden blev skyldig att betala vittnenas inställelse vid tinget. Det kunde belöpa sig på uppemot 4 riksdaler men oftast gällde 1 eller 2 riksdaler. Nu blev det stora summor tack vare åklagarens vilja att höra i princip alla öbor.

Skärlund och hans söner kom att få betala böter och till vittnesinställelse ett belopp över 100 riksdaler och något liknande kom att gälla för några Gräsmaröbor.

Ekonomiskt kom den omtalade talgen att sätta Aspöja borna i en mycket jobbig situation under många år framöver, men samtidigt kom det förlista fartyget bli en lyckosam historia för de inblandade ”rättsvårdande instanserna”.  Om man läser Saköreslängden för Stegeborgs skärgårdsrätt lagtima höstting 1850 så tilldelades åklagaren 791 riksdaler och även häradet fick samma summa av de böter som de fyra kumpanerna kom att få betala. En tredje part var Käranden som även de kammade hem 791 riksdaler. Även 1851 blev ett bra år för åklagaren Lindman, Kronobetjäningen (KB) och med friherre Lybecker som kammade hem hela 241 riksdaler bara genom att vittna.

(En rättelse: Då en av de fyra dömda inte kunde betala böterna utan fick fängelsestraff istället så blev åklagaren och häradsdomaren blåsta på närmare 200 riksdaler. Så synd…)

Peter Söderholm kom att bli Aspöja trogen och 10 år efter den katastrofala historien med det strandsatta fartyget så kom han att gifta sig 1860. Hans tillkommande hette Carolina Henriksdotter, de kom att bo på Aspöja så länge som Peter lever. När Peter dör 81 år gammal 1896 så flyttar änkan till Espholm där sonen Per Axel bodde, han var gift med hemmansägardottern på ön, Anna Wastesson.

Inga Britas Syskon – Tillbaka till förra kapitlet     Till nästa kapital – Den ”Falske” Larsson
Annonser